Historisk händelse

2010-10-31

Historisk händelse
Bandet Atomic Tom i New York gjorde något historiskt för några dagar sedan! Efter att fått sina instrument stulna, tog de sina iPhoner och ”plockade fram instrument” ur dem, anslöt sig till en högtalare och framförde en låt i tunnelbanan. De visade den för ett par kompisar via Youtube. Efter ett dygn hade två miljoner sett den! Historiskt? Jo, för ingen hade knappat fram instrument i grupp dessförinnan (vad jag vet) och framfört en låt – i tunnelbanan, för att föreviga händelsen med en annan mobil. Och sedan delamed sig till världen! Man kan tänka sig massor av mer eller mindre improviserade möten, spel och rent arbete på liknande manér. Många trodde att det var en reklamgrej från Apple. Men det var fel, för Apple var ovetande. En viktig nyhet, tror jag.

Pekduken

Pekduken omdefinierar hjulet (110205)
När telekommunikationen väl är utvecklad som kommer inte bara det tryckta ordet hamna i ett nytt perspektiv. Nej, kanske till och med hjulet, jag själva hjulet får en ny roll. Hjulets förlorar i prestige, kort sagt.

Trädgårdar, med mera

2010-10-15

Idag hörde jag på radion någon kvinna från Blomsterfrämjandet, som berättade om det stora intresset för ”trädgårdar” i hemmet. Folk glasar in verandor och balkonger och flyttar vardagrummen dit ut, en stor del av året i varje fall, samtidigt som vardagrummen blir trädgårdslika av alla växter. ”Det tar aldrig slut” hävdade hon, apropå försäljningskurvan för stora plantkrukor. ”Folk är väl trötta på betongen”, avslutade hon.

En annan sak:
Igår delades Nobels fysikpris ut. Det gavs för upptäckten av grafen, som är ett fantastiskt material, ett hönsnät av en atoms tjocklek, en ren yta. Det upptäcktes av två forskare av rysk härkomst för bara sex år sedan, och jag tror de är verksamma i England. Att priset ges så snart inpå upptäckten tar jag som ett tecken på betydelsen man tillerkänner den. Materialet förutspås kunna ge bland annat lövtunna skärmar. Helt i linje med mina idéer! Och inte bara för just detta ändamål, ty mina glasklara, smidiga, sega, svajande, rytmiska cykelbanor behöver armering. Hitintills har jag tänkt, att konstruktionen måste vara öppen uppåt, för att den annars blir både för klaustrofobisk och fysiskt tung. Nu tror jag att en konstruktion med hjälp av grafen kommer att kunna göra diametern på tunneln kan göras så stor att instängdheten avvärjs. Och kanske går det att skapa någon slags suflett för sommarhalvåret? (Suflett?? Är jag knäpp, eller?)

Ännu en teknik på gång:
Bredband, 4G, kan visst ge 20-40 megabit per sekund. Det räcker till mycket! Högupplöst video som minst. Om fyra-fem år kommer en teknik som kan göra att flera frekvenser kan användas parallellt. Enligt Telia ligger den framtida övre gränsen vid 500 megabit per sekund.

Och ännu en nyhet:
Videoupplösning, enligt ett annat program jag hörde, som ligger i nivå med ögats upplösning är under testning i Japan. Den har 16 gånger fler pixlar än dagens HD, fyra gånger högre i bredd- respektive höjdvärde. En kuslig bieffekt är att den som ser på denna skärm kan känna svindel från bilderna.

Kombinerar man dessa tre nyheter får man ”duken”: en upplevelse av nästan full närvaro med den man möter. Utöver själva mötet kommer sedan alla andra webbaktiviteter.

Kafékulturen frodas
Idag var det ett program om våra kaféer på radion. Någon kvinna i Göteborg berättade om sin kedja av kaféer, som hon startat i blygsam skala för 25 år sedan, och sedan bara fått att växa. Enligt henne var fikandet som umgängesform en typiskt svensk företeelse. I Sverige möts man ofta på fiket och har ganska djupa samtal med vänner, sa hon. Utomlands är det mer av pubar, och går man på kafé, så är det oftast ensam.

Jag har lagt märke till, att ofta sitter ett par-tre personer och gör något över sina datorer. Ett viktigt varsel.

I Googles
lunchrum möts man, är det tänkt, och som ett bidrag till nya spontana möten är maten utan kostnad för de anställda, en praktisk hjälp på flera sätt. Nya konstellationer uppmuntras när folk träffas och samtalar över maten (reportage i Kobra om Google som arbetsplats).

Detta är väl ingen nyhet i och för sig, men översätt den idén till umgänge över dukar – där du kan vara i vilken miljö som helst – så ser man potentialen för frukbara möten.

Och sedan kan man väl lika gärna börja släppa in intrycken, där man går och står. Lika gärna som att spara på receptiviteten tills man når den egna täppan, alltså.

Jag skulle vilja kalla detta bruk av dukar för att man blir ”geografiskt obunden”. Eller ”jordfri” med ett nyfunnet begrepp. Att vara både frigjord och jordfri, haha! Fånigt.

Det som håller oss samman blir, tydligare än någonsin, våra förbindelser med varandra. Idag skyms dessa av betong och plåt. Vi går nu en lång och slingrig väg för att komma tillbaka till där vi började – i flocken på savannen.

Så privatbilismen försvinner?
Nej, det tror jag inte. Men för de flesta hamnar den på andra plats, när det gäller kommunikation. Många håller förstås fast vid ägandet, fast för majoriteten framstår nog lånebilen som det mest praktiska alternativet.

Vad händer med tunnelbygget ”Förbifart Stockholm”?
Använd kanske schaktmassorna till att bygga en eller ett par snygga pyramider, placerade någonstans i Stockholms periferi? Vilken turistattraktion, och dessutom en (ofrivilligt) vitsig hälsning från ”verklighetens folk”! Tunneln själv blir nog överflödig.

Takterassodlingarna

De nya odlingarna på stadens tak kommer bara att bli fler och fler.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna blicka ut över taken och konstatera att vart och vartannat tak har täppor, ofta hela små koloniområden.

Att ta sig mellan takkolonierna mellan byggnaderna blir besvärligt, tidsödande. Någon kommer på att förbinda taken med broar. När några sektioner har byggts (kanske först mellan Hötorgsskraporna, där de skulle göra stor nytta), slås någon av tanken att det bästa vore om banorna kunde förbindas, bilda ett nätverk. ”Stockholms hängande broar”?