Många talar om parkerna (110516)
Ofta talas det om parkanläggningarna i staden, nästan dagligen? Och förstås, hur de ska kunna utvecklas.
Kategoriarkiv: Naturen
Odla på taken
Takterasser (110516)
Hörde på ett program igår om odling på taken, även taken inne i stan. Mycket tycks ske inom detta helt nya område!
Folkvandring på nytt sätt
Den nya folkvandringen (110214)
När mötet inte kräver fysisk transport blir närvaro möjlig. Tillbringa semestern med att fotvandra. Upplev det exotiska mörkret i Kolmårdens skogar. Du tar ju ändå hela din värld med dig. Skogen nästan slukar dig och då blir upplevelsen av din egen värld rikare. Tänk dig: gå i skogen med duken och allt liv i den, omgiven av alla dessa stora, mörka granar. Civilisationen i en duk på armlängds håll ger frisk aptit på naturen.
Idé för staden
Eftersom mobilerna gör oss fria med avseende på möten och intryck, och det verkar ju som om detta var i full färd med att utvecklas, utan märkbara begränsningar, så försöker jag dra slutsatser om vad det kommer att betyda för stadsplaneringen.
Min tanke är, att eftersom alla håller på att upptäcka varandra på hundra nya sätt, så är det rimligt att anta att detta beteende och dessa nygamla behov behöver fysiska platser, för att fullfölja det som påbörjas över mobilkommunikationen. Med denna kryptiska mening menar jag, att stadens transportnät måste omplaneras då behovet av lokala centra ökar, när biltrafiken i sin nuvarande form överges. Med en (helst luftburen) cykelbana får alla trafikanter en omedelbar upplevelse, ja, närvaro – jag kallar det friheter. Dit hör:
- kroppslig frihet (cyklandet är en sorts njutning).
- ger frihet åt varandra (tvingade som vi blir att ta hänsyn till medtrafikanten – vilket gått förlorat under bilismens plåtskalstänkande).
- frihet att uppleva staden och naturen.
- frihet att företa sig saker för en lokal publik och/eller en lokal marknad (”lev och gräv där du står”, liksom).
Då tänker jag mig följande:
”Cykelbanor”, alltså obrutna leder med på- och avfarter regelbundet utplacerade. Cykelbanorna ger naturligtvis upphov till ansamlingar av människor. Detta i sin tur bildar underlag för olika tjänster intill banans på- och avfarter. Butiker, caféer, gym och olika, ännu okända verksamheter. Strömmen av folk i upphöjd rörelse blir ett välkommet humanistiskt inslag vår plåtstinna stad. Vidare: aktiva människor trivs bättre med tillvaron än passiva.
Viktiga praktiska förutsättningar är att banorna är släta, isfria och diskret upplysta (klara vinternätter måste få komma till sin rätt). Och planskilda, förstås: det ger de fria vyer som vi så väl behöver, men förlorade tillsammans med savannen för länge sedan. (En urban vandrarkultur ser möjligen dagens ljus).
Testbana:
Låt oss bygga en testbana vid någon förbindelse som redan idag har rätt hög frekvens av cyklister. Anlägg i anslutning till detta några serviceinrättningar, såsom ett kafé och några butiker. Vem vet, kanske blir detta startskottet för en ny stad?
Trädgårdar, med mera
2010-10-15
Idag hörde jag på radion någon kvinna från Blomsterfrämjandet, som berättade om det stora intresset för ”trädgårdar” i hemmet. Folk glasar in verandor och balkonger och flyttar vardagrummen dit ut, en stor del av året i varje fall, samtidigt som vardagrummen blir trädgårdslika av alla växter. ”Det tar aldrig slut” hävdade hon, apropå försäljningskurvan för stora plantkrukor. ”Folk är väl trötta på betongen”, avslutade hon.
En annan sak:
Igår delades Nobels fysikpris ut. Det gavs för upptäckten av grafen, som är ett fantastiskt material, ett hönsnät av en atoms tjocklek, en ren yta. Det upptäcktes av två forskare av rysk härkomst för bara sex år sedan, och jag tror de är verksamma i England. Att priset ges så snart inpå upptäckten tar jag som ett tecken på betydelsen man tillerkänner den. Materialet förutspås kunna ge bland annat lövtunna skärmar. Helt i linje med mina idéer! Och inte bara för just detta ändamål, ty mina glasklara, smidiga, sega, svajande, rytmiska cykelbanor behöver armering. Hitintills har jag tänkt, att konstruktionen måste vara öppen uppåt, för att den annars blir både för klaustrofobisk och fysiskt tung. Nu tror jag att en konstruktion med hjälp av grafen kommer att kunna göra diametern på tunneln kan göras så stor att instängdheten avvärjs. Och kanske går det att skapa någon slags suflett för sommarhalvåret? (Suflett?? Är jag knäpp, eller?)
Ännu en teknik på gång:
Bredband, 4G, kan visst ge 20-40 megabit per sekund. Det räcker till mycket! Högupplöst video som minst. Om fyra-fem år kommer en teknik som kan göra att flera frekvenser kan användas parallellt. Enligt Telia ligger den framtida övre gränsen vid 500 megabit per sekund.
Och ännu en nyhet:
Videoupplösning, enligt ett annat program jag hörde, som ligger i nivå med ögats upplösning är under testning i Japan. Den har 16 gånger fler pixlar än dagens HD, fyra gånger högre i bredd- respektive höjdvärde. En kuslig bieffekt är att den som ser på denna skärm kan känna svindel från bilderna.
Kombinerar man dessa tre nyheter får man ”duken”: en upplevelse av nästan full närvaro med den man möter. Utöver själva mötet kommer sedan alla andra webbaktiviteter.
Kafékulturen frodas
Idag var det ett program om våra kaféer på radion. Någon kvinna i Göteborg berättade om sin kedja av kaféer, som hon startat i blygsam skala för 25 år sedan, och sedan bara fått att växa. Enligt henne var fikandet som umgängesform en typiskt svensk företeelse. I Sverige möts man ofta på fiket och har ganska djupa samtal med vänner, sa hon. Utomlands är det mer av pubar, och går man på kafé, så är det oftast ensam.
Jag har lagt märke till, att ofta sitter ett par-tre personer och gör något över sina datorer. Ett viktigt varsel.
I Googles
lunchrum möts man, är det tänkt, och som ett bidrag till nya spontana möten är maten utan kostnad för de anställda, en praktisk hjälp på flera sätt. Nya konstellationer uppmuntras när folk träffas och samtalar över maten (reportage i Kobra om Google som arbetsplats).
Detta är väl ingen nyhet i och för sig, men översätt den idén till umgänge över dukar – där du kan vara i vilken miljö som helst – så ser man potentialen för frukbara möten.
Och sedan kan man väl lika gärna börja släppa in intrycken, där man går och står. Lika gärna som att spara på receptiviteten tills man når den egna täppan, alltså.
Jag skulle vilja kalla detta bruk av dukar för att man blir ”geografiskt obunden”. Eller ”jordfri” med ett nyfunnet begrepp. Att vara både frigjord och jordfri, haha! Fånigt.
Det som håller oss samman blir, tydligare än någonsin, våra förbindelser med varandra. Idag skyms dessa av betong och plåt. Vi går nu en lång och slingrig väg för att komma tillbaka till där vi började – i flocken på savannen.
Så privatbilismen försvinner?
Nej, det tror jag inte. Men för de flesta hamnar den på andra plats, när det gäller kommunikation. Många håller förstås fast vid ägandet, fast för majoriteten framstår nog lånebilen som det mest praktiska alternativet.
Vad händer med tunnelbygget ”Förbifart Stockholm”?
Använd kanske schaktmassorna till att bygga en eller ett par snygga pyramider, placerade någonstans i Stockholms periferi? Vilken turistattraktion, och dessutom en (ofrivilligt) vitsig hälsning från ”verklighetens folk”! Tunneln själv blir nog överflödig.
Takterassodlingarna
De nya odlingarna på stadens tak kommer bara att bli fler och fler.
Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna blicka ut över taken och konstatera att vart och vartannat tak har täppor, ofta hela små koloniområden.
Att ta sig mellan takkolonierna mellan byggnaderna blir besvärligt, tidsödande. Någon kommer på att förbinda taken med broar. När några sektioner har byggts (kanske först mellan Hötorgsskraporna, där de skulle göra stor nytta), slås någon av tanken att det bästa vore om banorna kunde förbindas, bilda ett nätverk. ”Stockholms hängande broar”?