Vad kan vi göra med ”duken”?

Träffa kompisar.

Arbeta tillsammans med andra.

Möta myndighetspersoner.

Nu har vi förstås epost för samtal, chat för direktsamtal och faktiskt även videokontakt (under omfattande krångel).

Men snabb direktkontakt ansikte mot ansikte är en helt annan sak.

Exempelvis stressar vi mycket för att komma i tid till något möte, eller något som ska uträttas. Den overkamma transporten är själva stressmomentet. Den indirekta kontakten kan också vara stressande. I vilken utsträckning är vår tids problem ett resutlata av den nya tekniken? Det finns ett underskott av personliga möten. Istället: Möt din handläggare på försäkringskassan öga mot öga. Få ett snabbt svar från din politiker eller tjänsteman i kommunen. All förståelse underlättas förstås av att kunna se den andra. Det segregerade samhället kan börja bli det integerade samhället, mötes-samhället.

Ta sånglektioner?

Här skriver Sven Lindqvist något som jag tycker var intressant (och tanken kommer från 50-talet). Det handlar om tingen som åldras. Detta faktum borde ha särskild betydelse idag, eftersom vår tidsålder är på väg att lämna ”det praktiska”. Vi måste lära oss att vårda det handformade, menar jag, som en välbehövlig motvikt till det symboliska.

Typiskt nog betalar vi dyra pengar för att komma över kläder, till exempel jeans, som ska se ”erfarna” ut.

Själv så vårdar jag min 15 år gamla cykel med allt större intresse.