SR
Radioprogrammet Publicerat

Hej Åke Pettersson!

Jag lyssnade på samtalet om boken (”The Shallows”, ”De ytliga” av Nicholas Carr), den som anser att vi blir ytligare av nätet (Publicerat 10-08-28). Det är ju en intressant fråga! Många liknande frågor skulle kunna ställas om nätlivet – men var ser man dem? De flesta tycks framför allt vilja sola sig själva just där. Okej, en viss utsvultenhet kan råda, antagligen har vår civilisation gjort så många avkall under århundradenas lopp, att nu när kranen öppnas för bysamvaro, så vill jublet aldrig ta slut.

Istället tänker jag (boende i Stockholm) så här:

Efter mobilen: plattan. Efter plattan: ”duken”.

På duken ser du den du samtalar med i full skala, ni möts som på riktigt. (Då kan man tala om ett fulländat socialt medium, tycker jag!)

Denna förlängning av dagens teknik ger upphov till tusen möten om tusens saker i tusen världar: allt mänskligt finns med, så klart, i alla former.

Men gånget så långt, har staden redan börjat planeras om från grunden. Nu gäller det att förse gator, torg, kajer och parker med alla otaliga anhalter, de ”gömmor och vindskydd” som kommer att behövas när rummets begränsning upphör och ”mötet” blir måttet. Så stadslandskapet kuperas alltså, för att folk ska kunna ”uppehålla sig”. Kollektivtrafiken och Bilpoolen med stort B kan ta hand om transporterna. Plocka en bil av lagom storlek längs trottoaren. Privatbilismen har gjort sitt, vem har tid eller lust med den? (En sidotanke, som jag gillar särskilt: luftburna, väderskyddade Cykelbanor, som förbinder malmarna, med kapacitet och snabbhet som t-banans. Åh, vilken känsla, att glida ner över Riddarfjärden!)

Nätets artificiella vardagsliv kan bara kompenseras av en rejäl dos konkret verklighet. Stadens eller skogens eller parkens omgivande närvaro blir en nödvändig fond för vårt fortsatta mänskliga växande, en stadig påminnelse om var vi hör hemma och var vi kommer ifrån. Många hitintills undanskuffade ytor som degraderats till, till exempel, ”transportsträckor” kan återupprättas, återställas för att möta vår på en gång unga och urgamla mänsklighet.

Är denna dröm helt i det blå, fantasteri, science-fiction, en novell av Ray Bradbury eller möjligen poesi? Antagligen. Men vid någon tidpunkt kommer i alla fall staden att börja byggas om också i stor skala, efter våra nya livsmönster och vanor, det är jag övertygad om. Fast vilka former det tar sig, återstår förstås att se.

Själv vill jag slippa dras med av den självupptagna yran av idag. Jag vill bara ha en idé och en förhoppning som gäller oss alla!

Jag är inte rädd att nätet fördummar, det gör det inte i det långa loppet, tror jag. Redan Platon varnade för att allmän läskunnighet skulle sätta ner minnet, men så gick det ju inte. Det är förhoppningsvis bara denna allmänna, obestämda längtan efter förståelse och gemenskap, som ännu inte funnit mogna former.

Med vänlig hälsning,

Jacob Blomqvist,
Johanneshov