Kategoriarkiv: Cyklandets nöje

Cykla i vinternatten

2010-11-14 På väg hem Drömmer att jag cyklar en kall januarikväll med cykelbanans mjuka, rytmiska kurvatur under hjulen, hem mot Björkhagen efter ett arbetspass i stan. Tio grader kallt, varmt klädd, glider fram på isfri väg med en svag medvind, banans kantlister ger svag, låg belysning, och en och annan framförvarande cyklist syns på avstånd. Vinden viner till över sargens kanter, men inte en pust stör mig. Stan ligger stilla och vinterskön. Tyst, harmoniskt och skönt. Tjugo minuters kontemplativt trampande innan når jag fram.

Idé för staden

Eftersom mobilerna gör oss fria  med avseende på möten och intryck, och det verkar ju som om detta var i full färd med att utvecklas, utan märkbara begränsningar, så försöker jag dra slutsatser om vad det kommer att betyda för stadsplaneringen.

Min tanke är, att eftersom alla håller på att upptäcka varandra på hundra nya sätt, så är det rimligt att anta att detta beteende och dessa nygamla behov behöver fysiska platser, för att fullfölja det som påbörjas över mobilkommunikationen. Med denna kryptiska mening menar jag, att stadens transportnät måste omplaneras då behovet av lokala centra ökar, när biltrafiken i sin nuvarande form överges. Med en (helst luftburen) cykelbana får alla trafikanter en omedelbar upplevelse, ja, närvaro – jag kallar det friheter. Dit hör:

  • kroppslig frihet (cyklandet är en sorts njutning).
  • ger frihet åt varandra (tvingade som vi blir att ta hänsyn till medtrafikanten – vilket gått förlorat under bilismens plåtskalstänkande).
  • frihet att uppleva staden och naturen.
  • frihet att företa sig saker för en lokal publik och/eller en lokal marknad (”lev och gräv där du står”, liksom).

Då tänker jag mig följande:

”Cykelbanor”, alltså obrutna leder med på- och avfarter regelbundet utplacerade. Cykelbanorna ger naturligtvis upphov till ansamlingar av människor. Detta i sin tur bildar underlag för olika tjänster intill banans på- och avfarter. Butiker, caféer, gym och olika, ännu okända verksamheter. Strömmen av folk i upphöjd rörelse blir ett välkommet humanistiskt inslag  vår plåtstinna stad. Vidare: aktiva människor trivs bättre med tillvaron än passiva.

Viktiga praktiska förutsättningar är att banorna är släta, isfria och diskret upplysta (klara vinternätter måste få komma till sin rätt). Och planskilda, förstås: det ger de fria vyer som vi så väl behöver, men förlorade tillsammans med savannen för länge sedan. (En urban vandrarkultur ser möjligen dagens ljus).

Testbana:

Låt oss bygga en testbana vid någon förbindelse som redan idag har rätt hög frekvens av cyklister. Anlägg i anslutning till detta några serviceinrättningar, såsom ett kafé och några butiker. Vem vet, kanske blir detta startskottet för en ny stad?

Cykelleder och lokala centra

Genom att skapa cykelleder, åstadkommer man strömmar av människor. Strömmarna betyder underlag för olika tjänster, till exempel rekreation, restaurang och kafé, livsmedel, mötesverksamhet, underhållning.

Med ett lokalt centrum menar jag punkter intill en påfart till cykelbanan. Där kan man tänka sig att de tjänster som jag nämner ovan.

Vision av cykelbanan: att  en kall och klar vinterkväll susa fram i varm overall längs en fast och säker, isfri bana och följa av diskreta ljusslingor som markerar banans gräns. En kylig, stjärnklar himmel och ett varmt inre i rörelse. Kan det bli bättre?

Takterassodlingarna

De nya odlingarna på stadens tak kommer bara att bli fler och fler.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna blicka ut över taken och konstatera att vart och vartannat tak har täppor, ofta hela små koloniområden.

Att ta sig mellan takkolonierna mellan byggnaderna blir besvärligt, tidsödande. Någon kommer på att förbinda taken med broar. När några sektioner har byggts (kanske först mellan Hötorgsskraporna, där de skulle göra stor nytta), slås någon av tanken att det bästa vore om banorna kunde förbindas, bilda ett nätverk. ”Stockholms hängande broar”?