Här är en intressant betraktelse kring ”möte” av Patricia Tudor-Sandberg i radions P1, sänt den 17 september 2010.

SR_p1_tankarfordagen_100917070005

På caféet (till exempel)
När duken blir träffpunkten och mötet sker i skilda miljöer på stan, uppstår även spontanta möten med andra. Det är en viktig dynamik.

Jämförelse
Vilket är bäst, att sitta bakom en vindruta med en trafikled i blickfånget eller att cykla med stadsvid utsikt?

Möte över skärmen 20101206
Varför skulle folk mötas över skärmen, detta finns ju redan i mobilen men utnyttjas faktiskt inte särskilt ofta, eller hur?

Det handlar om kvalitet. En risig flimrig bild jämförd med en knivskarp, det är vad det handlar om. Bilden måste vara till förväxling lik verkligheten den återger. Jämför en svartvit film med en färgfilm, jämför bilden hos en tjockteve med en platts. Ju mindre brus i form av brister i överföringen, desto bättre. Ju mer verklighetslik, desto färre hinder för mötet. En svartvit bild är begränsad, genom frånvaron av de känslor som färger kan väcka får den en betoning på resonemang, blir ”kognitiv”.

Fikapausen främjar kreativitet (humor I) 20101206
Efter en undersökning omfattande 8000 svenskar kunde man dra slutsatsen att fikapausen var en viktig företeelse i arbetslivet.  Man utbytte information och var på olika sätt kreativ, eftersom man var spontan med sian arbetskamrater under kaffedrickandet. Så hävdades det alltså i denna notis i DN, som jag läste häromdagen.

Absurt, inte sant? Vilken kännande och tänkande varelse som helst  måste reagera dels över att man låter undersöka vad som förefaller som en självklarhet, och dessutom låter meddela att det är någon mening med rasten, eftersom den befrämjar kreativitet (med avseende på försäljning i en eller annan form, antar jag).

Murmeldjur och gemenskap (humor II) 20101206
Hörde jag rätt eller hörde jag fel, i detta inslag i radion: en amerikansk undersökning på murmeldjur hade kommit fram till att dessa föredrog gemenskapen i gruppen mer än isoleringen utanför den, även om de var hackkycklingar och hade låg status. Fördelarna övervägde. Så vi människor är inte ensamma, tycks man mena på, i förbifarten. Alltid något!